Tacklingar inom damishockeyn - vad blev utfallet?

Under flera år har det höga antalet hjärnskakningar inom ishockey debatterats, både nationellt och internationellt. En del i arbetet var att tillåta tacklingar inom damishockeyn till säsongen 2022/2023. I denna artikel tittar Morgan Johansson, Projektledare Spelarsäkerhet, och Michael Swarén

Trendbrottet

Under flera år har det höga antalet hjärnskakningar inom ishockey debatterats, både nationellt och internationellt. För att minska förekomsten av hjärnskakningar inom ishockey har det genomförts otaliga kartläggningar och forskningsprojekt [1-6]. Resultaten målar upp en ganska dyster bild där det också blir tydligt att kvinnor ofta löper en högre risk för hjärnskakningar jämfört med män, men mer forskning behövs för att identifiera orsakerna till den högre risken för kvinnor [7, 8]. Under grundserien 2018/2019 hade SDHL lika hög förekomstfrekvens som SHL, 1.6 hjärnskakningar per omgång. Detta trots ishockeyns regelverk som begränsar tacklingar för kvinnor. Totalt hade SHL 72 st. hjärnskakningar under säsongen 2018/2019 och SDHL hade 35 st.

Svensk ishockey har genom projektet Nollvision, som leds av före detta SHL-domaren Morgan Johansson, studerat förekomsten av hjärnskakningar inom SHL och SDHL. Sedan säsongen 2018/2019 har alla lag i SHL och SDHL varit tvungna att rapportera in alla hjärnskakningar. Dessutom har en forskargrupp genomfört mätningar på hur mycket våld och hur stort våldet mot huvudet är i ishockey. Tidigare studier [1-3, 9] har använt videoanalyser eller sensorer i hjälmar för att estimera våldet mot huvudet men rapporterar ofta motstridiga resultat. En trolig orsak till olikheterna i resultaten är att varken videoanalyser eller sensorer i hjälmar genererar tillräckligt tillförlitliga data jämfört med laborationsvalideringar [10-12]. De senaste årens utveckling inom sensorteknologi har möjliggjort  sensorutrustade tandskydd som kan mäta huvudet rörelse på ett mer noggrant sätt, jämfört med hjälmsensorer eller videoanalyser. Med hjälp av tandskydd med inbyggda sensorer (IMU:er) har forskargruppen samlat in data om huvudets linjära acceleration och dess rotation på manliga och kvinnliga ishockeyspelare, både under match och träning. Dessa tandskydd mäter huvudets acceleration och rotation med 3300 Hz.

Alla data överförs direkt, via Bluetooth, till en iPad vid sidan av rinken vilket möjliggör direkt visualisering och analys av de smälla som spelarna utsätts för. Användandet av sensorutrustade tandskydd reducerar inte antal hjärnskakningar per automatik men tillhandahåller realtidsdata för hur mycket våld huvudet har blivit utsatt för, vilket möjliggör direkta analyser av smällar och tacklingar. Denna information är till hjälp för spelare, tränare och läkare att ta beslut kring huruvida en spelare bör/kan fortsätta spela, vara med och träningar eller vila. Informationen hjälper också till att identifiera spelare som generellt får mer våld mot huvudet och utifrån det kunna påverka spelarens spelstil och/eller attityd. Att fortsätta träna och spela med en hjärnskakning innebär en nästan dubbelt så lång konvalescenstid jämfört med att direkt upphöra med de fysiska aktiviteterna och börja med kognitiv vila [13, 14]. Då hjärnskakningssymptom kan vara diffusa genererar objektiva mätsystem värdefull information om hur mycket energi huvudet faktiskt varit utsatt för i en smäll vilket kan vara till nytta i diagnostiseringen och beslutsfattandet. Ett ökat användande av sensorsystem som objektivt mäter våldet mot huvudet genererar också mer data vilket bidrar till bättre analyser och kunskap om hur hjärnskakningar uppstår i ishockey samt tänkbara åtgärder för att reducera förekomsten av dem.

Resultatet från mätningarna

Resultaten från de sensorutrustade tandskydden visar att jämfört med herrishockeyspelare, har damishockeyspelare i studien färre slag mot huvudet per match per spelare men att smällarna generellt sett är kraftigare (högre acceleration och rotation av huvudet). Majoriteten av de uppmätta smällarna mot huvudet för damspelarna ligger mellan 20 g – 40 g med ett medianvärde på 26 g, men där herrspelarna ligger mellan 5 g – 15 g med ett medianvärde på 7 g. Medianen för rotationsaccelerationen av huvudet är också högre för damspelarna jämfört med herrspelarna (3076 rad/s² vs. 430 rad/s²).  Liknade resultat har tidigare rapporterats men då för 13–17 åriga ishockeyspelare i USA men tidigare studier har inte genomförts med spelare på lika hög nivå som det aktuella projektet [9, 15]. Vi ser också att majoriteten av slagen mot huvudet träffar damspelarna framifrån eller mitt uppe på huvudet, medan herrspelarna endast har ett fåtal träffar i de regionerna då majoriteten av träffarna i stället är på sidan av huvudet. Dock är det de hårdaste smällarna hos herrspelarna som har träffat framifrån och de många smällarna på sidorna av huvudet med lägre accelerationer uppstår vid närkampsspel utefter sargen då huvudet slår i plexiglaset eller någon annan spelare och är således inte lika kraftiga. Det finns ingen tydlig koppling att spelare som ofta tacklar/tacklas även har många smällar mot huvudet. Mellan könen skiljer det sig också hur de kraftigare smällarna mot huvudet uppstår. Majoriteten av herrspelarnas kraftigaste smällar uppstår vid hårda tacklingar där en spelares axel- eller armbågsskydd träffar ansiktet eller huvudet på motspelaren.

Damspelare, som inte får tacklas på samma sätt, är däremot oftare involverade i situationer där spelare kolliderar med varandra, ofta i jakt eller kamp om pucken. Smällen mot huvudet uppstår ofta då någon av de involverade spelarna har huvudet förhållandevis lågt, vilket leder till att huvudet får ta den initiala kontakten/smällen som uppstår. Spelaren är inte heller beredd på kontakten och har därmed ingen ”beredskap” för att stå emot de krafter som uppstår,  vilket ofta leder till att spelaren/spelarna tappar balansen och slår i huvudet i isen och/eller sargen. Herr- och damspelare har olika regelverk när det gäller tacklingar, där damspelare inte tillåts att tackla i samma utsträckning som herrspelare. Ett resultat av denna regel kan dock vara att damspelarna inte har samma situationsmedvetenhet och ”beredskap” att stå emot och minimera effekten av en kollision, vilket resulterar i fler kraftiga smällar mot huvudet jämfört med herrspelare.  Spelarnas egen situationsmedvetenhet och tacklingsberedskap spelar en stor roll i huruvida huvudet utsätts för våld eller inte vid tacklingar och andra närkamper.

Enligt regelboken tilläts viss kroppskontakt inom damishockey. Regeln (Regel 101) kunde dock tolkas på olika sätt vilket gjorde det svårt för såväl spelare som domare. Exempelvis tilläts två spelare som jagade en puck att ”använda sig av rimlig kroppskontakt för att knuffa och luta sig mot varandra”. Dock var det inte tillåtet att ”använda sig av sargen för att kontakt med en motståndare eller ta bort henne från spelet, knuffa henne i, eller trycka fast henne mot sargen”. Dessutom var spelare tvungna att åka runt en stillastående spelare.

Övergången till en mer fysisk ishockey

För att öka damspelarnas situationsberedskap beslöt därför SDHL, i samspråk med domare, spelarfack, tränare m.fl., att tillåta mer kroppskontakt mellan spelarna. Detta infördes under säsongen 2019/2020 vilket innebar att spelarna visste att det skulle bli kroppskontakt vid jakt efter puck, även utmed sargen. Antal hjärnskakningar för säsongen minskade till 22 st., jämfört med 35 st., säsongen 2018/2019. SDHL beslöt då att tillåta ytterligare kroppskontakt och närkampsspel till säsongen 2020/2021. Spelarna kunde då även nyttja sargen i närkampsspelet. Detta resulterade i ytterligare en sänkning av antalet hjärnskakningar till totalt 8 st. Inför säsongen 2021/2022 tilläts spelarna spela med ännu mer kroppskontakt där även stillastående spelare kunde involveras i närkampsspelet samt att spelarna tilläts att aktivt söka kroppskontakt med motståndaren. Denna toleranshöjning av kropptacklingar och närkampsspel genererade inte heller någon höjning av förekomsten av hjärnskakningar.

I och med den tydliga minskningen av hjärnskakningar i SDHL, trots mer kroppskontakt och tacklingar beslöt SDHL och Svenska Ishockeyförbundet att, som första land i världen, tillåta tacklingar i damishockey under säsongen 2022/2023. Enda skillnaden jämfört med herrishockeyns regelverk är att damishockeyn inte tillåter så kallade ”nord och syd tacklingar”, som innebär att två spelare som åker mot varandra tacklas. Detta är vanligt förekommande vid ”open ice tacklingar” och medför en hög skaderisk, även inom herrishockeyn.

Antalet hjärnskakningar i SDHL 2022/2023 var 10 st. En liten ökning jämfört med åren innan men markant lägre än säsongen 2018/1019, då inga tacklingar tilläts i SDHL. Argumentet att tacklingar är den primära orsaken till hjärnskakningar ser därför inte ut att stämma. Om spelare vet om att de kan bli tacklade ser det ut som att de har en generellt bättre situationsberedskap, som reducerar risken för oväntade kollisioner, fall och våld mot huvudet som kan orsaka hjärnskakningar. Givetvis kan en tackling resultera i en hjärnskakning, framförallt om den är regelvidrig, men hjärnskakningar sker även då spelare som ramlar ”på eget grepp”, långt ifrån någon motspelare. Ishockey som idrott kommer alltid ha en ökad risk för hjärnskakning (och andra skador) då spelarna åker i höga hastigheter på is och med hårda sarger utefter sidorna. Dessutom finns risken att bli träffad av en puck som kommer flygandes i en hastighet upp mot 160 km/h. Det bör dock poängteras att spelare måste en hög situationsberedskap, tacklingskunskap och respekt för att inte utsätta sig själv eller andra för en ökad skaderisk.

Referenser

1. Post, A., et al., The biomechanics of concussion for ice hockey head impact events. Computer Methods in Biomechanics and Biomedical Engineering, 2019. 22(6): p. 631-643.
2. Wilcox, B.J., et al., Biomechanics of head impacts associated with diagnosed concussion in female collegiate ice hockey players. Journal of Biomechanics, 2015. 48(10): p. 2201-2204.
3. Mihalik, J.P., et al., Head Impact Biomechanics Differ Between Girls and Boys Youth Ice Hockey Players. Annals of Biomedical Engineering, 2020. 48(1): p. 104-111.
4. Tuominen, M., et al., Injuries in women’s international ice hockey: an 8-year study of the World Championship tournaments and Olympic Winter Games. British Journal of Sports Medicine, 2015.
5. Adams, R., et al., Modifying factors for concussion incidence and severity in the 2013-2017 National Hockey League seasons. Cureus, 2018. 10(10).
6. Prien, A., et al., Epidemiology of Head Injuries Focusing on Concussions in Team Contact Sports: A Systematic Review. Sports Med, 2018. 48(4): p. 953-969.
7. Covassin, T., et al., Sex differences in sport-related concussion long-term outcomes. International Journal of Psychophysiology, 2018. 132: p. 9-13.
8. La Fountaine, M.F., et al., Preliminary Evidence for a Window of Increased Vulnerability to Sustain a Concussion in Females: A Brief Report. Frontiers in Neurology, 2019. 10(691).
9. Mihalik, J.P., et al., Head impact biomechanics in youth hockey: comparisons across playing position, event types, and impact locations. Ann Biomed Eng, 2012. 40(1): p. 141-9.
10. Higgins, M., et al., Measurement of Impact Acceleration: Mouthpiece Accelerometer Versus Helmet Accelerometer. Journal of Athletic Training, 2007. 42(1): p. 5-10.
11. Jadischke, R., et al., Response to letter to the editor:” RE: On the accuracy of the Head Impact Telemetry (HIT) System used in football helmets”. Journal of biomechanics, 2014. 47(6): p. 1558-1563.
12. Siegmund, G.P., et al., Laboratory Validation of Two Wearable Sensor Systems for Measuring Head Impact Severity in Football Players. Annals of Biomedical Engineering, 2016. 44(4): p. 1257-1274.
13. Elbin, R., et al., Removal from play after concussion and recovery time. Pediatrics, 2016. 138(3): p. e20160910.
14. Putukian, M., et al., Head Injury in Soccer: From Science to the Field; summary of the head injury summit held in April 2017 in New York City, New York. British journal of sports medicine, 2019. 53(21): p. 1332-1332.
15. Eckner, J.T., et al., Comparison of Head Impact Exposure Between Male and Female High School Ice Hockey Athletes. The American Journal of Sports Medicine, 2018. 46(9): p. 2253-2262.